Två avtal var det som rörde
Vietnam:
Stilleståndsavtalet var det
första som undertecknades av Frankrike och
Demokratiska Republiken Vietnam.
Det andra avtalet var slutdeklarationen
som godkändes muntligt.
De båda avtalens huvudprincip
gällde Vietnams oberoende och fred.
Man bestämde också att
inga främmande militärbaser fick anläggas och att
inga utländska trupper fick
införas.
Vietnam delades tillfälligt
vid den 17:e breddgraden som var en
demarkationslinje för att skilja
de stridande trupperna.
(Det var ingen gräns mellan
två länder).
Enligt avtalen skulle val hållas
i Vietnam senast 1956. Då skulle delningen
upphöra. Vietnam skulle då
få fred och USA lovade att inte störa avtalet.
Gen�ve avtalet hade blivit en stor
nyhet för folket i Vietnam. Folket hade
nya förhoppningar även
om de militära styrkorna inte hade befriat hela
landet från franska trupper.
1954 hade USA kommit in i Indokina
för att hjälpa fransmännen.
Den franska kejsaren Bao Dao fick
lämna plats för USA:s premiärminister
Diem. USA avlöste Frankrike
i praktiken. Diem ville inte att några val
skulle hållas.
Han hävdade att regimen i söder
inte var bunden av Gen�veavtalen och att
demokratiska friheter saknades i
den norra zonen.
Folket i Vietnam blev arga på
Diem, och för att stärka hans regim och sin
egen position förde USA in mängder
med militär utrustning i zonen, ställde
amerikanska rådgivare till
Diems förfogande och skapade ett militärkommando
i Saigon (stad i södra Vietnam).
Allt det här stred mot Genäveavtalet.
Det var buddisterna och studenterna
som till slut bidrog till Diems fall.
Buddisterna hade dock länge
utsatts för diskriminering av den katolska
kyrkan. Diem var själv katolik
och var emot buddismen.
